Igår hade jag och Henrik ett långt samtal.
Jag fattar inte hur jag fick mod till att ringa pappa idag.
Det beror väl dels på att jag vill Henrik väl, plus att jag vaknade ännu en dag av att jag nästan svimmade.
Min kropp orkar inte någonting idag, jag känner mig som en 90åring..
Så nu sitter jag och väntar på att pappa ska komma. Vi har en tid i Ystad. Jag är rädd..
På samma gång som jag vill, så säger något att jag inte får.
Fan vad svårt det är att spela stark. Framförallt att VARA stark.
De kommer säkert säga att det inte är något fel på mig.
Hur ska jag reagera då? Bli arg och skrika "Är det normalt att gå ner x kg på x dagar?!"
Eller ska jag bli glad att det inte var så allvarligt som det känns och bara åka iväg och jobba idag utan någon förändring?

Jag behöver någon som tar tag i mig och tvingar mig att sluta. För min vilja att lägga av med detta är mindre än den rösten som säger att jag ska fortsätta. Lite postivit är det väl ändå att det åtminstone finns en vilja att bli frisk?

Nu kom pappa.. Fan.. jag är så rädd!!