godkänd..?
Jag är 99,9% säker på att jag får godkänt på matteprovet idag. Fan vad stolt jag är över mig själv! Övning ger färdighet, så är det verkligen. I vanliga fall tycker jag faktiskt om matematik, men pågrund av mitt dåliga tålamod så avskyr jag den när jag inte fattar någonting. Det låser sig och jag ser inga lösningar överhuvudtaget. Så nu är det gjort i alla fall.
Hade samtal med M idag. Jag blir så irriterad.. Jag har gått hos henne nu sen i juli-månad och har inte mött någon större framgång på NÅGOT som helst plan. Jag har bitit ihop därför att jag tycker om henne och har tänkt att det tar tid sånt här. Men nu har jag däremot kommit till en gräns när jag inte klarar det mer. Det känns som så bortkastad tid! Jag tackar inte nej till hjälpen, absolut inte, men låt mig få riktigt hjälp istället. En UTBILDAD sådan.. Jag har sagt detta till pappa flera gånger innan och han har sagt att vi får försöka se vad vi kan ordna. Idag sa jag samma sak, men denna gången flippade han ut helt. Han sa att det berodde på mig, det var jag som blundade för hjälpen, jag är inte tacksam, jag skiter i allt. Han avslutade det hela med att skrika "Jävla unge!! Stick iväg så jag slipper se dig!!". Förmodligen har det att göra med hur han mår när det gäller honom och mamma.. Men förhelvete, fattar han inte hur sårande sånt är? Matilda gör inte saker och ting bättre heller genom att önska livet ur en.. Nej, gud vad skönt det är att ha en familj. Hmpf.. Den enda som faktiskt tål mig och som är trevlig och förstående, det är mamma, och hon är nästan aldrig hemma pågrund av jobbet. Jag önskar mig en egen lägenhet i julklapp..
Såg på bio igår i Malmö. Det blev skräck/thrillern 1408! Jag älskar såna filmer, men H är inte lika förtjust. Vi hade att välja på en komedi och denna och han valde faktiskt 1408 (hör och häpnad!). Dessvärre blev det så att JAG satt uppkrupen i sätet med händerna framför ansiktet, inte han. Fick en och en annan pik efteråt, men det förtjänade jag väl eftersom jag var så kaxig innan :P Förövrigt var kvällen helt underbar. Den får en femma av fem möjliga! Kan erkänna att det till mesta dels berodde på det trevliga sällskapet.
Nej nu ska jag städa undan och dona lite. Vill ut ikväll, men ingen verkar speciellt sugen. Någon?
ystad för hela slanten
Jag tänkte ta en snabb återblick av helgen, för att hålla er uppdaterade om mitt fullständigt meningslösa larv.
Fredags: Gjorde mitt Svensk prov och det kändes förvånansvärt bra. Jag var även på samtal hos M.. Lika givande som vanligt, suck. Sen vandrade jag iväg till Lina som redan hade börjat göra sig i ordning (hon blev klar SIST!!). Jonna tittade in och sen gick vi till Maria som höll i klassfesten. Det var mycket roligt och det kom fram många bekännelser.. :) Det hör till antar jag? Vi var några stycken som hade planerat att dra vidare, så fem i halv tolv trippade vi iväg till bar á bar som bjöd på skandaler, dans, sprit, skratt, m.m. (Skandalerna var inget jag stod för i alla fall!) Haha :)
Lördag: Jag och Lina vaknar upp, båda måttligt bakfulla och försöker pussla ihop gårdagen. Vi går ner och handlar kaffe, sen gick jag till Phille. Där ägde förfesten för kvällen rum och även denna kvällen bar det i väg till bar á bar. Mycket givande kväll den med måste jag säga!
Söndag: Scrubs, Avatar, 2 ½ men och en MÄNGD andra program som blev sedda. På kvällen kollade jag på Sagan om ringen med Pappa.
Det är härligt att höra att man inte borde få leva. Att någon önskar livet ur en med så tunga och betonade ord.
Tack, det värmde.
Tack för igår! Det var hur trevligt som helst. Ser fram emot nästa återseende.
trevligt sällskap
Haft en mycket trevlig dag idag. Bra sällskap, bra film. Blev lite konstigt på slutet, hoppas inte det förstörde hela den bra dagen. För första gången på flera månader kändes det bra, ingen spänd stämning, inget tjaffs.. Bara mysigt prat och glada miner. Vill kunna ha det så i framtiden..
Måste skärpa mig.. Kan inte hålla på såhär. Detta läget är fruktansvärt jobbigt. Vill så gärna ha det som innan. Att sitta bredvid den man älskar och har upplevt så många saker med, utan att få beröra... Måste ändå hålla mina känslor i skick så vi kan umgås som vi gjort idag. För det kändes otroligt bra och är förhoppningsvis början på något nytt och mycket bättre? Vi får väl låta tiden utvisa det..
nu är det över
Då är redovisningen färdig. Jag skulle ha väntat till nästa vecka, för det gick inte alls som jag hade velat. Jaja, nu har jag i alla fall gjort det och behöver inte oroa mig mer över det.
Jag måste ha huvudet under armen idag! Vi fick sluta tidigare från svenskan eftersom den muntliga delen var över ganska snabbt. Jag såg på klockan och såg att jag hade tio minuter på mig att ta mina saker ur skåpet, ta en cigg och sen sätta mig i den varma bussen mot Sjöbo. När jag kommer till hållplatsen lägger jag märke till att det inte är några människor där, jag tar mig en funderare och kommer på att inga bussar går klockan två. STÖRIGT! Så jag fick snällt vandra tillbaka till skolan och sätta mig här i väntan på att klockan ska bli halv tre.
Jag vill till ett varmt land.. Det är så fruktansvärt kallt här i Sverige, till och med inomhus!!!? Lägger in en bild från min semster på Gran Canaria i oktober, det kanske piggar upp lite..
Fr v. Jag, Ida, Jossan
Solbrända, fulla och glada. Jag älskar värmen och speciellt semester!!!
muntligt nationelltprov i svenska väntar..
Nu känner jag mig ganska förberedd inför muntliga nationellaprovet i svenska. Mitt PM är utskrivet och nu väntar jag på att psykologin ska börja.. Kul.. Eller inte?!
Sov extremt dåligt inatt. Igen! Varför är min sömn så orolig för?
Kärleksguru ♥
Inte när det gäller mig själv då alltså, gud nej. Men jag skulle nog kunna funka som en sådan för andra! Haha ;)
Maila in påstående som din pojkvän kan säga, som du själv inte har något riktigt bra svar på. Jag kommer med de bästa, eller vad säger du L? När du kom med sakerna som han har för vana att säga så bara flöt svaren fram. Det var som att skriva utan något som helst stopp! Helt otroligt.. Min skrivarglädje ryckte in och tangentbordet praktiskt taget knapprade på i 190km/h!!
Hoppas att jag kan få tillbaka mitt sinne för skrivandet.. Det hade verkligen varit någon form av ljuspunkt i livet i alla fall. Inte om mina egna problem då, utan om saker och ting som jag anser är viktiga saker att nämna eller diskutera. Vad sägs läsare? Det kanske är dags.
Pappa frågade mig idag vad jag ville syssla med efter skolan. Det förvånar mig att jag för en gångs skull är säker på min sak. Jag är annars en person som ändrar mig hela tiden. Mina planer ser ut som så, jag ska söka jobb (struntar mest i vad, bara jag får lön!) så att jag kan skaffa eget boende. Det ska jag göra i minst ett år, sen ska jag börja söka in på journalisthögskolan i Skurup. Det är mycket svårt att komma in, man söker endast in på färdigheter. Inga som helst betygintagningar överhuvudtaget. Men jag ska lyckas!
Hmpf.. Och förhoppningsvis så ger jag inte upp på vägen? För ork och mod måste jag samla för att orka leva mitt liv.. Eller ja, förlåt.. Vilket liv?
Jaja, nu ska jag sätta mig ner med den muntliga redovisningen och försöka komma på något bra. Sen ska jag försöka sova. Blev inte så mycket sömn inatt av någon anledning. Låg mest och vred på mig hela tiden, en mycket orolig natt.
Sov gott!
Det är för övrigt en mycket gammal bild på mig. Men tyckte den passade in, då jag ser väldigt fundersam ut.
Och med tanke på att jag för tillfället inte gör annat än fundera, så får den vara med.
Maila in påstående som din pojkvän kan säga, som du själv inte har något riktigt bra svar på. Jag kommer med de bästa, eller vad säger du L? När du kom med sakerna som han har för vana att säga så bara flöt svaren fram. Det var som att skriva utan något som helst stopp! Helt otroligt.. Min skrivarglädje ryckte in och tangentbordet praktiskt taget knapprade på i 190km/h!!
Hoppas att jag kan få tillbaka mitt sinne för skrivandet.. Det hade verkligen varit någon form av ljuspunkt i livet i alla fall. Inte om mina egna problem då, utan om saker och ting som jag anser är viktiga saker att nämna eller diskutera. Vad sägs läsare? Det kanske är dags.
Pappa frågade mig idag vad jag ville syssla med efter skolan. Det förvånar mig att jag för en gångs skull är säker på min sak. Jag är annars en person som ändrar mig hela tiden. Mina planer ser ut som så, jag ska söka jobb (struntar mest i vad, bara jag får lön!) så att jag kan skaffa eget boende. Det ska jag göra i minst ett år, sen ska jag börja söka in på journalisthögskolan i Skurup. Det är mycket svårt att komma in, man söker endast in på färdigheter. Inga som helst betygintagningar överhuvudtaget. Men jag ska lyckas!
Hmpf.. Och förhoppningsvis så ger jag inte upp på vägen? För ork och mod måste jag samla för att orka leva mitt liv.. Eller ja, förlåt.. Vilket liv?
Jaja, nu ska jag sätta mig ner med den muntliga redovisningen och försöka komma på något bra. Sen ska jag försöka sova. Blev inte så mycket sömn inatt av någon anledning. Låg mest och vred på mig hela tiden, en mycket orolig natt.
Sov gott!Det är för övrigt en mycket gammal bild på mig. Men tyckte den passade in, då jag ser väldigt fundersam ut.
Och med tanke på att jag för tillfället inte gör annat än fundera, så får den vara med.
Ett lyckopiller till salu? Någon?
Fan vilken idioter ni är! Försvinn ur min årsyn.. Orkar inte med er. När allt är jobbigt så kommer ni in och gör saker och ting ännu värre. Vart fan ska jag nu ta vägen? Det finns inte någonstanns för mig att fly.. Fly undan era bråk som gör att väggarna skakar, fly från att allt sen går ut över mig!? Jag är er dotter och vill inte bli inblandad i ERA problem. Jag har nog med sånt. Och sen dessa spydiga kommentarer? Försöker trycka ner mig också! Fan ta er.
Idag har det varit en kall och lång dag. Kom hem strax efter fem och var helt slut.. Har legat och glott på värdelösa program och önskat att jag hade ork att förbereda min redovisning i nationella imorgon. Men icke.. Slutar väl med att jag ligger till klockan 4 inatt och skriver för allt jag är värd.. Som tur var är det inte mycket jag ska skriva, men jag ska fatta hur fan jag ska formulera mig också. Det är det som är så knepigt med den här uppgiften! Mööööööööööög...
Ge mig ett jävla lyckopiller istället.. Så kanske jag kan FÖRSÖKA ge mig på ett leende.
En dag....
Lördag, lördag, lördag.. Jag klarade inte ens det. Vad fan är det för fel på mig? Jag kan inte få något att fungera!!!
Allt jag har att göra med blir förstört. Alla mina drömmar, hopp, INGENTING finns inte längre. Något har tagit det ifrån mig. Varför kan allt inte bara fungera? Varför kan jag inte få vara lycklig? Varför kan jag inte göra DIG lycklig?!
All smärta, det finns för många minnen här
Fattar ingenting, du var min tvillingsjäl
Allt som vi byggt upp, det bara ramlar ihop
Och vi två som skulle bli gamla ihop
Jag var sjukt kär, hur kan det sluta såhär
Vänd dig till gud och tänd ett ljus för min själ
Jag var din kvinna, som älskar dig till döds
Hoppas du finner tröst
Det kan inte va sant, tårarna bara rinner
Kom ihåg mig min vän för jag är borta med vinden
Du fanns i min kropp, du var som blod för mig
Det finns inget hopp, mitt hjärta slog för dig
Nån tog mitt hjärta, slet ut de ur min kropp
Slängde det i backen, stampa på den, STOPP
"- Det ordnar sig!" Vad fan säger du till mig?
Mitt syfte här på jorden var tillsammans med dig
Du var min trygghet, min milhöga fästning
Alla har en mening i livet min älskling
och du var min, ljuset i mina dar
Men allt är borta nu för jag tappade modet
Du var min ögonsten och vackrast på jorden
Allt är becksvart det kändes som världens slut
En evig depression, det här den enda vägen ut
Förlåt,jag e inte lika stark längre.
Vi älskade varandra, vi kan inte bara va vänner
Vill inte finnas utan dig min ängel så farväl
Det stannar mellan oss, det blir bäst så här
Du gav upp, bara kasta in din handduk
Jag stod kvar och kämpade tills kampen var helt slut
Jag ramla baklänges med huvudet under vattnet, kan inte andas
Nån har stulit den skatten
Du var min ängel tills lusten förvandlades
Hur kan du göra så, du var luften jag andades
Vi kan spela hårda men är kycklingar i själen, du tog allt från mig
Jag var lyckligaste i världen
Jag hade allt man kunde drömma om, allt
Du gick från en helande hand till en näve salt
Över mina sår, jag bara låg och tog emot
Jag tänkt en hel del, det här är inget tonårshot.
Det är allvar, det syns på en annan scen
Min välsignelse blev en förbannelse
Mitt gränsland,som alla ser.
Tittar upp mot skyn och tårar faller ner
Fylld av ärr o sår
Sträck ut din hand å lyft mig härifrån
Mitt gränsland, där alla ber, ensam
pulsen faller ner, Kom och bär min bår
Sträck ut din hand och lyft mig härifrån
En månad kvar till jul
Jaha, så nu är det helg. Igen!? Tider bara flyger fram och jag hinner inte med. Snart är det dags för julklapps inköp och inom en månad är allt julpynt framme och förhoppningsvis julstämningen också. Den här julen ska jag göra till den bästa! Sen blir det skidresa också, i alla fall :) Ska bli så fruktansvärt kul!
Helgen är fullspikad. Idag ska jag och Phille till David och äta smörgåstårta eftersom Dave fyller 20 år idag. Sen ska jag åka till Malmö för att möta upp My på hennes jobb. Därefter blir det utgång och en mycket sen natt, eller tidig morgon? På lördag är det utgång igen, men jag har inte bestämt mig för om jag vill till Tingvalla, Bar a bar, Slagt eller Choklad. Many options for me this weekend! På söndag får vi se vad som bjuds på och hur jag mår.
Jaha.. Nu kommer allt på en gång. Jag vet att det är fel av mig och att jag borde tänka helt tvärtom, att jag ska leva mitt liv och bry mig om mig själv.. Men mina tankar har sakta krypit på mig. Mattankarna. Antagligen beror det på omständigheterna. Jag kan inte skjuta undan dem heller, för det känns inte som om jag har något att kämpa för. Visst kommer jag ihåg hur dåligt jag mådde, hur mycket jag frös, hur livlös jag var, tråkig, lättirriterad och allt det där men jag kan fan inte hjälpa det. Mamma har lagt märke till det, men jag säger bara att jag inte har så stor matlust eftersom jag inte mår så bra. På samma gång som det känns fel av mig att gå tillbaka så känns det på samma gång bra, eftersom jag åtminstone kan ha kontroll över DET. Allt annat rinner ur mina händer, allt annat förstör jag ändå. Då kan jag lika gärna låta det ta över mig. Och jag kan må bra ändå. Jag ska ändå träffa människor, vara glad och se världen på ett nytt sätt. Åtminstone försöka.
Så mycket jag trodde på. Hur fan kunde jag vara så lättlurad? Känner mig så korkad. Trodde du skulle hålla ditt ord, men du svek. Du svek mig så mycket att jag blöder i hjärtat. Fine att du inte vill ha mig, att du inte älskar mig. Det kan jag inte klandra dig för. Men de saker du lovade, allt du sa. Tomma ord. Och jag kan inte förstå hur du kunde göra så mot mig. Det är synd att du inte är den personen du en gång var, på samma gång som du säkert tycker detsamma om mig. Jag ska inte hindra dig från att vara lycklig och leva ditt liv, varsågod. Låt inte mig stå i vägen för det.
Nu ska jag ut och gå en lång promenad och fundera över vad jag ska ha på mig ikväll!
Ta hand om er där ute.
Family portrait
Igår var min dag en enda stor röra. Jag var trött efter helgen som inte innehöll tillräckligt mycket med sömn, jag var bakfull och skulle på middag hos min syster med alla andra förutom mamma. Det kändes så fruktansvärt jobbigt att alla var där utom mamma. Hon tillhör ju också familjen! Det var jobbigt att alla pratade om det, situationen, vad som kommer hända osv. Jag har försökt blunda för det, jag vill helst inte tänka på hur framtiden kommer se ut. Två hem. Det skrämmer mig att jag inte kommer träffa någon av dom lika mycket. Hemma är allt stelt och jag är som en budbärare mellan pappa och mamma. Jag åkte tidigare från middagen eftersom jag inte klarade av att vara där. Allt kändes bara så fel. Jag åkte till Henrik i hopp om att få lite tröst och kärlek men självklart låter jag allt gå ut över honom istället. Jag var gnällig och självisk. Varför gör jag alltid så? När jag mår dåligt och behöver någon som håller om mig, så fäller jag ut taggarna istället och blir nästan elak. Varför kan jag inte bara svälja min stolthet, berätta att jag faktiskt är ledsen? Jag och min stora käft.. Jag och mitt stora ego. VARFÖR KAN JAG INTE LÅTA ANDRA SE ATT JAG ÄR SÅRBAR? Åtminstone kan jag väl låta mig få vara det med Henrik?
Igår när jag kom hem så tillät jag mig att gråta ut. Mamma kallade in mig i sitt sovrum (mamma och pappa har numera skilda rum...) och ville prata med mig. Det var längesedan jag låg ihoprullad som en liten boll under mammas beskydd. Tyvärr var det inte som förr att mamma kunde säga att allt skulle ordna sig, för detta gör inte det. Hur jag än vrider och vänder på det så kan jag inte se något bra i att mamma och pappa ska skilja sig, skaffa separata liv och boende. Ja, jag förstår att de kanske mår bäst av att inte vara gifta längre, men allt blir ändå så mycket annorlunda. Ibland är förändringar bra, men denna förändringen ger inte mig något överhuvudtaget.
Jag önskar så innerligt att jag kunde vakna upp imorgon och upptäcka att det är 2006. Det året var ett av de bästa. Mamma och pappa var lyckliga, jag hade det underbart med Henrik, skolan flöt på som den skulle, jag var inte sjuk. Det största "problemen" jag hade, var varje söndag som Henrik lämnade mig för att åka iväg till Norge. Kan inte allt bara bli som då? Kan man inte få spola tillbaka tiden och ändra en massa saker, säga saker som man borde ha sagt, inte göra saker som man gjorde?
Igår när jag kom hem så tillät jag mig att gråta ut. Mamma kallade in mig i sitt sovrum (mamma och pappa har numera skilda rum...) och ville prata med mig. Det var längesedan jag låg ihoprullad som en liten boll under mammas beskydd. Tyvärr var det inte som förr att mamma kunde säga att allt skulle ordna sig, för detta gör inte det. Hur jag än vrider och vänder på det så kan jag inte se något bra i att mamma och pappa ska skilja sig, skaffa separata liv och boende. Ja, jag förstår att de kanske mår bäst av att inte vara gifta längre, men allt blir ändå så mycket annorlunda. Ibland är förändringar bra, men denna förändringen ger inte mig något överhuvudtaget.
Jag önskar så innerligt att jag kunde vakna upp imorgon och upptäcka att det är 2006. Det året var ett av de bästa. Mamma och pappa var lyckliga, jag hade det underbart med Henrik, skolan flöt på som den skulle, jag var inte sjuk. Det största "problemen" jag hade, var varje söndag som Henrik lämnade mig för att åka iväg till Norge. Kan inte allt bara bli som då? Kan man inte få spola tillbaka tiden och ändra en massa saker, säga saker som man borde ha sagt, inte göra saker som man gjorde?
