Igår var min dag en enda stor röra. Jag var trött efter helgen som inte innehöll tillräckligt mycket med sömn, jag var bakfull och skulle på middag hos min syster med alla andra förutom mamma. Det kändes så fruktansvärt jobbigt att alla var där utom mamma. Hon tillhör ju också familjen! Det var jobbigt att alla pratade om det, situationen, vad som kommer hända osv. Jag har försökt blunda för det, jag vill helst inte tänka på hur framtiden kommer se ut. Två hem. Det skrämmer mig att jag inte kommer träffa någon av dom lika mycket. Hemma är allt stelt och jag är som en budbärare mellan pappa och mamma. Jag åkte tidigare från middagen eftersom jag inte klarade av att vara där. Allt kändes bara så fel. Jag åkte till Henrik i hopp om att få lite tröst och kärlek men självklart låter jag allt gå ut över honom istället. Jag var gnällig och självisk. Varför gör jag alltid så? När jag mår dåligt och behöver någon som håller om mig, så fäller jag ut taggarna istället och blir nästan elak. Varför kan jag inte bara svälja min stolthet, berätta att jag faktiskt är ledsen? Jag och min stora käft.. Jag och mitt stora ego. VARFÖR KAN JAG INTE LÅTA ANDRA SE ATT JAG ÄR SÅRBAR? Åtminstone kan jag väl låta mig få vara det med Henrik?

Igår när jag kom hem så tillät jag mig att gråta ut. Mamma kallade in mig i sitt sovrum (mamma och pappa har numera skilda rum...) och ville prata med mig. Det var längesedan jag låg ihoprullad som en liten boll under mammas beskydd. Tyvärr var det inte som förr att mamma kunde säga att allt skulle ordna sig, för detta gör inte det. Hur jag än vrider och vänder på det så kan jag inte se något bra i att mamma och pappa ska skilja sig, skaffa separata liv och boende. Ja, jag förstår att de kanske mår bäst av att inte vara gifta längre, men allt blir ändå så mycket annorlunda. Ibland är förändringar bra, men denna förändringen ger inte mig något överhuvudtaget.

Jag önskar så innerligt att jag kunde vakna upp imorgon och upptäcka att det är 2006. Det året var ett av de bästa. Mamma och pappa var lyckliga, jag hade det underbart med Henrik, skolan flöt på som den skulle, jag var inte sjuk. Det största "problemen" jag hade, var varje söndag som Henrik lämnade mig för att åka iväg till Norge. Kan inte allt bara bli som då? Kan man inte få spola tillbaka tiden och ändra en massa saker, säga saker som man borde ha sagt, inte göra saker som man gjorde?