Idag gjorde mamma mig glad. Hon sa att hon hade sett sidor av Josefin. Det var längesedan sist.
Jag har bestämt mig för att hitta tillbaka och jag tänker inte ge mig förren jag har nått mitt mål.
Ibland krävs det hemska saker för att man ska vakna upp. Synd att det skulle gå så långt. Men jag hoppas på en försoning. Undertiden ska jag visa dig.

Jag älskar dig.

Jag ska bli Josefin, gräva i mig själv och nå min normalvikt. Jag vet med säkerhet att om jag äter frukost,mellis,lunch och middag och når min normalvikt så kommer jag förändras. I tid med att jag tar tag i mina problem under tiden. Det är faktiskt inga problem alls med att äta nu. Det kommer säkert jobbiga dagar, men med min vilja så ska jag inte halka tillbaka EN ENDA GÅNG. Jag är så fruktansvärt arg på mig själv, som lät det bästa jag har rinna igenom mina händer. Och allt pågrund av mig och mina problem. Nu är det SKÄRPNING som gäller, och jag ska ge allt jag har.

Jag ska visa hela världen den glada, snälla, roliga, ironiska, kärleksfulla Josefin som drar sig för att behöva visa sura miner. Jag vet att hon finns, jag har känt det. Nu ska hela hon fram och stanna föralltid.

FÖRSTÅTT?!

Orkar inte... fan jag är nog världens mest idiotiska människa i hela världen. Jag gör aldrig något rätt. Personen som jag trodde älska mig och som en gång sagt att han skulle göra allt för mig har gett upp. Jag har nu bara min familj. Jag vet inte vart jag ska vända mig, känner mig så fruktansvärt misslyckad. Framföralt lurad. Hur fan kunde jag tro att någon kunde älska mig??? Vem försöker jag lurad? Jag som hade hoppats.. trodde... Fan.. Nu är allt förstört. Självklart är det mitt fel... Varför gör jag så? Varför är jag så dum? Jag som trodde att jag skulle få vara lycklig för en jävla gångs skull. Vilket fett misslyckande. Och jag har bara mig själv att skylla. Så fort jag har något bra så förstör jag det. Varför i hela friden gör jag så mot mig själv?


Nu är iaf allt som jag äger packa. Planer på att bo i hus gick i stöpet, pågrund av mig. Såklart.
Jag vet inte vad jag ska känna. Känner mig bara så otroligt tom. Tom på känslor, tankar och funderingar.

Jag har blivit sårad innan.. Men inte såhär.. Hur ska jag kunna lindra den här smärtan? Smärtan i bröstet som aldrig kommer försvinna.. Ensamheten som växer inuti mig..... Fan. Var stark Josefin. Visa för en gångs skull hur självständig du är och stark. Var finns styrkan bara? Kan någon ge mig den? För just nu känns det som om jag inte har kraft till något.