Kan man bli annat än arg? Jag bad fan inte om hans åsikt! Ska dessutom HAN sitta och snacka massa skit, när han själv är en av de största svinen i Sjöbo?! Jag är så trött på Sjöbos vardag. Skitsnack så  det står härliga till. Livnär sig folk på det egentligen? Man börjar undra..

Idag har jag gjort en massa vettiga saker, faktiskt. Jag kan knappt tro det själv :)
Jag har tränat, hoppat studsmatta, städat mitt rum (ordentligt!!). Så snart ska jag sätta på en bra film och berömma mig själv. Det är inte varje dag jag får såna ryck. Men det är lite annorlunda i detta fallet.
Jag är nämligen i desperat behov av att fördriva tiden. Timmarna och dagarna segar sig fram.
Varför kan man då fråga sig? Ja skulle inte du längta till en trygg famn? Till en massa kärlek och mys?
Sss, tänkte väl det :)

Usch, jag gick en vända i rummet ÅH just det. Måste nämna att jag skrivit i min lönelapp också, har förskjutit det i århundraden nu. Nåväl, tillbaka till det jag tänkte klaga om. Jag gick som sagt en vända i mitt rum och värmen slår mig bokstavligen i ansiktet. GUD VILKEN HETTA! Jävla damsugaren som gör rummet så fruktansvärt varmt. Där ska man sova, men ett fetto till hund bredvid sig. Jo jag säger då det..


- 16 oktober 2005 -

Det datumet.. Jag finner inte ord. Hela jag krossades och jag kommer aldrig bli hel igen.
Familjen var ett stort stöd då och jag kommer för alltid vara djupt tacksam för det. Men nu då? Efter allt?
Det finns fortfarande kvar inom mig. Kanske starkare? Det är nu efter det som hände som jag har börjar fundera. Tänk om det var mitt eget fel? Tänk om det hade gått annorlunda till? Hela min framtid höll på att gå under.. Eller så kanske det skulle bli till det bättre? Hundra miljontals frågor som ingen kan svara på.
Jag har spelat så stark alltid, aldrig visat när jag lider eller tycker något är jobbigt.
Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig, det finns så mycket annan skit i världen.
Men nu känns det som om allt brister.. Det är inte min mening och jag kämpar SÅÅ för att skjuta undan tankarna. Bara det att det besöker mig i drömmarna nu.. Vart jag än vänder mig så finns det i tankarna.
Hemska minnen.. Jag hoppas innerligt att ingen behöver gå igenom det som jag gjorde. Aldrig.. Inte ens min värsta ovän önskar jag det.  Det skrämmer mig att jag ska leva med detta i all framtid. Tänk om jag inte klarar det? Tänk om det blir för mycket? För skuldkänslorna finns där.. Så mycket som jag kanske har förstört. Men jag lever vidare och stänger det ute från omvärlden. Varför ska jag berätta? Ingen kan sätta sig in i situationen och folk vet inte vad dom ska säga eller tycka. Det blir bara en klapp på ryggen sen inget mer. Jag klandrar inte er, verkligen inte! För vad vet ni... Om jag bara hade kunnat göra det ogjort.
Så fort det finns något som kan påminna mig om det så kan jag inte hjälpa att jag gråter. Kanske inte så att det märks, det får jag inte. Men i min ensamhet. Tyck inte det låter ynkligt, för du vet fan inte vad allt detta är.
Så.. slut på ord.

Det kommer en dag, när jag är mogen, som jag berättar älskling.

Så är det väl alltid? Det händer alltid saker när man allra minst anar det.
Ta fredagen som ett exempel.
Jag tänkte umgås lite med Andreas eftersom det var så länge sedan sist.
Han kommer med ett förslag om att vi skulle åka och festa lite hos en kompis till honom.
Först var jag lite tveksam, jag skulle ju ändå jobba dagen efter. Sen tänkte jag, "Äh, va fan! Jag lever bara en gång!" Så jag hängde med och hade det väldigt trevligt. I och för sig är jag inte riktigt nöjd med sovplatsen jag fick, KÖKSGOLVET. Min rygg klagade lagom mycket efter det. Inte nog med dålig sömn, utan jag skulle jobba med världens bakfylla.
Jajaja, jag vet, jag får skylla mig själv. Men jag måste ändå få klaga lite:)
I alla fall, så satt jag och räknade minuterna tills jag slutade, och äntligen slog klockan tre. Jag stängde omedelbart min kassa och bokstavligen rusade ut. När jag kom hem blev det en fajt mellan mig och min kära moder. Hon ville att jag, självaste Josefin, skulle umgås mer med familjen.  Jag tyckte att jag inte hade tid (ingen större lust alls!) och modern tyckte jag ägnade mer tid åt jobb, vänner och fest. Jaha, welcome to my life!  Vad förväntar hon sig? Jag ligger på topp just nu, man är inte ung för alltid. Efter fajten fick jag panik och ville inte stanna hemma, Henke räddade mig. Jag stack hem till honom, sen kollade vi på bia med Martin och hans flickvän. Väääldigt trevligt måste jag säga :) Det jag skulle komma fram till genom rubriken var att jag träffade en person när jag allra minst anade det. Och snart är det onsdag.. Längtar lite sisådär mycket.

Hm, but still?!
Vi får väl se.. as usual :)