Så är det väl alltid? Det händer alltid saker när man allra minst anar det.
Ta fredagen som ett exempel.
Jag tänkte umgås lite med Andreas eftersom det var så länge sedan sist.
Han kommer med ett förslag om att vi skulle åka och festa lite hos en kompis till honom.
Först var jag lite tveksam, jag skulle ju ändå jobba dagen efter. Sen tänkte jag, "Äh, va fan! Jag lever bara en gång!" Så jag hängde med och hade det väldigt trevligt. I och för sig är jag inte riktigt nöjd med sovplatsen jag fick, KÖKSGOLVET. Min rygg klagade lagom mycket efter det. Inte nog med dålig sömn, utan jag skulle jobba med världens bakfylla.
Jajaja, jag vet, jag får skylla mig själv. Men jag måste ändå få klaga lite:)
I alla fall, så satt jag och räknade minuterna tills jag slutade, och äntligen slog klockan tre. Jag stängde omedelbart min kassa och bokstavligen rusade ut. När jag kom hem blev det en fajt mellan mig och min kära moder. Hon ville att jag, självaste Josefin, skulle umgås mer med familjen.  Jag tyckte att jag inte hade tid (ingen större lust alls!) och modern tyckte jag ägnade mer tid åt jobb, vänner och fest. Jaha, welcome to my life!  Vad förväntar hon sig? Jag ligger på topp just nu, man är inte ung för alltid. Efter fajten fick jag panik och ville inte stanna hemma, Henke räddade mig. Jag stack hem till honom, sen kollade vi på bia med Martin och hans flickvän. Väääldigt trevligt måste jag säga :) Det jag skulle komma fram till genom rubriken var att jag träffade en person när jag allra minst anade det. Och snart är det onsdag.. Längtar lite sisådär mycket.

Hm, but still?!
Vi får väl se.. as usual :)