Jag tänkte bli lite seriösare med mitt bloggande. Kan nog vara skönt att skriva av sig lite då och då.

Jag kan börja med att säga att skidresan till Italien var det bästa jag någonsin har gjort. Min pappa körde mig och Henrik till Sturup på förmiddagen den 23 december. Det pirrade något fruktansvärt i min mage av förväntan och lycka. När vi väl satt på plats i flygplatsen fattade jag fortfarande inte att vi var påväg. Efter månader av väntan så var dagen med stort D kommen. Resan gick bra och vi landade i Innsbruck och tog oss därifrån med buss till Italien. Efter fyra timmar i bussen stannade vi i en liten by, Campitello. Underbart söt, och kallt! Dagen därpå gick vi för att hyra skidor och pjäxor, sen bar det iväg upp i kabinliften till toppen. Jag har aldrig åkt skidor i hela mitt liv och jag kan helt ärligt säga: FYFAN VAD KUL! Om du inte har gjort det, gör det! Alla dagar var perfekta med sol och inte ett moln på himlen. Henrik var ett underbart sällskap och jag är jätte glad att jag fick uppleva den resan med just honom. Även om man var trött och sliten sista dagen när man skulle bege sig hem, så ville jag inte därifrån.
Hem kom vi iaf och jag hann precis packa upp och packa på nytt eftersom vi skulle hem till Henrik.
Nyår kom. Sällskapet var toppen och kvällen var så lyckad. Några incidenter inträffade, men sånt hör till :)

Nu är det 9 dagar sen Henrik åkte iväg till Norge efter nästan 3 veckor hemma med mig. Tungt.. som fan. Men han kommer hem imorgon, en dag tidigare än vad han egentligen skulle och vem är inte gladast om inte jag? Idag slutade jag klockan 12 och sen har jag pluggat här i lägenheten tills Emilia anlände med bussen halv fem. Då var jag där och vi gick tillsammans hem till henne för att sedan cykla bort hit. Vi har tjittjattrat, kollat på underbara Ugly Betty och den fenomenala serien Grey's Anatomy. Nu sitter jag här själv och jobbar på mitt seriösa bloggande. Hur går det tycker du? Ah, det blir väl bättre och mindre rörigt med tiden.

Imorgon börjar jag kl 8 och slutar halv 2. Sen ska jag plugga en massa och efter det ska jag storstäda lägenheten in i minsta detalj. Vilket innebär: dammsugning, moppning, byta sängkläder, sanera på diskbänken, torka ytor, ja U NAME IT! Men klockan 20.00 ska jag sitta bänkad framför TVn. The OC börjar och jag kan knappt bärga mig. Kalla mig löjlig men jag älskar den serien. Eller ja, mest för att det är så bra tidsfördriv, men iaf :)

Hmm... Kan bli lite djupare nu.
Orkar inte vara hemma. Deras press gör att jag klarar av mindre. Jag försöker hela tiden intala mig att jag är bättre, att jag klarar mer och mer men varför ljuger jag för mig själv? Är inte sanningen bättre då?
Jag vet inte. Det känns inte som om jag kan lita på mig själv. Kan jag hjälpa att jag känner mig så jävla stolt efter varje "utmaning"? Det känns som att klättra på ett berg. För varje bit jag klarar av blir jag mer peppad. Men jag vill inte bli peppad till det! Jag vill kunna vara den starka Josefin och säga ifrån. Jag är så duktig på att säga åt andra vad de ska göra men jag kan inte säga till mig själv.
Men det jag vill minst.. är att inte såra min älskade Henrik. Jag vill inte göra honom besviken, jag gör ingenting för att vara det minsta "dum" mot honom. Jag vill inte att varje misslyckande ska få honom att bli deppig och börja grubbla.

Nej nu ska jag kolla lite på TV (plugga lite?) tills Henrik ringer igen. Sen ska jag lägga mig i sängen och sova så att det kan bli onsdag nu. FÖR JAG VILL HA MIN HENRIK HÄR NU!

Godnatt!