Helt allvarligt så får detta mig till att inse vad jag försöker eftersträva. Det omöjliga! Det funkar ju inte. Man märker tydligt när någon  tar avstånd, någon som man känner väldigt väl. Man känner när någon inte längre känner saknad, speciellt när man känner personen bra. Allt jag säger och gör blir fel i vilket fall som helst. Så nu är jag ännu mer taggad att fortsätta med det jag gör. Jag fortsätter kämpa efter mitt så kallade mål. Jag orkar för fan inte hålla på med detta längre. ** får mig att tro ibland på saker som inte finns längre, det tycker jag är sjukt elakt. Fan alltså.. Mitt humör är inte på topp längre. Jag är inte så ledsen för det som jag är för att det är jobbigast när någon som HAR stått en nära säger något som sårar en. För tillfället är jag speciellt brytbar då ... ja... min situation* är lite annorlunda.

Jag VET att jag blir såhär enbart för att jag är så känslig just nu, det beror inte på att jag är besviken på något som jag inte får. Mitt humör är helt enkelt.. vingligt. Vem som helst hade kunnat säga något som hde fått mig till att börja gråta. Men jag har fattat nu.. Jag behöver inte andra för att klara mig.. Jag ska stå på egna ben. Motbevisa vad alla snackar om. Jag vet vem jag är, jag vet vad jag klarar av, jag vet vad jag gör och inte gör. Jag står för det!



situation* = vill inte ta upp det i bloggen. vill inte trigga folk eller oroa nära och kära.