Vet inte riktigt i vilka banor jag ska tänka. Ena sidan säger att jag ska strunta i mina onda aningar och förlita mig på min kärlek, medans den andra sidan säger åt mig att jag är dum i huvudet som tror att jag är någonting att ha. Att min tillit och kärlek är förgäves. Antagligen förstår ni ingenting av mitt filosofiska tänkande såhär sent en måndags kväll? Det finns något starkt som säger åt mig att något är fel. Men sen kommer jag på att jag är inte värd kärlek, förtroende, mys, ja allt det där. Det har jag förbrukat, så vad är jag att ha? Varför ska jag oroa mig över någonting som jag ändå inte har?

Tyvärr går mina tankar åt till att tänka på andra saker än vad jag borde. Det mesta beror nog på min situation. Så fort jag känner mig låg, otillräcklig, jobbig, ful, oälskvärd, då dyker alla onda tankar och idéer upp. Ju lägre jag känner mig, desto svårar blir det att skjuta undan dem. Jag kan inte berätta för någon om dem heller, för människor i min närhet skulle bli sårade, arga och ledsna på mig. Jag förstår det, självklart. Men vad ska jag göra av alla tankar? Nu, speciellt när jag är ensam så mycket så är det omöjligt att skjuta undan det... Hur ska jag göra? Vart ska jag ta vägen? Vad ska jag tro på? Åh.