Idag satt jag på bussen och grät. Det var väldigt tyst jag grät, för att ingen skulle märka. Tur hade jag också då jag hade på mig mina stora brills! Anledningen? Jaa, ganska fånigt egentligen.. brukar aldrig gråta till böcker. För ja! Det var fan ta mig en jävla bok som fick mig till att börja lipa. Jag kände verkligen med tjejen.. Efter två månader så förstod hon att hennes man faktiskt hade dött, att han inte fanns kvar längre. Sättet författaren beskrev det på fick mig verkligen att känna med henne.. Jag hoppas aaaaaaaldrig att jag får vara med om en så hemsk upplevelse.

Nåja..

Förtillfället känns det mesta så otroligt meningslöst. Jag vill ha något som får mig till att vilja .. jaa.. orka? En mening med livet, om man nu ska låta riktigt filosofisk och viktig. Självklart har jag en mängd saker som borde få mig till att tycka att allt är väldigt meningsfullt men av någon anledning har jag svårt för att få grepp om det.

Jag går runt och hoppas på att jag inte ska bli sårad.. igen. Jag tänker hela tiden att jag INTE ska vara för hoppfull, att jag inte ska tro på det.. Men fyfan vad svårt det är att låta bli. Antagligen är det väl bäst att tro det värsta så kan det bara bli bättre..